Brütal Legend

Recension.
"Aha, knew it! Big ugly demon… kind of sexy though, in a weird way."
Välkommen till rockens värld enligt Tim Shafer.

För er som inte är alltför insatta i spelindustrin, så är Tim Schafer närmast en legend på PC-marknaden (tänk en 90-talets Hideo Kojima). Tim Schafer började sin karriär på med att bland annat skriva manus till äventyrsklassiker som Secret of Monkey Island, Full Throttle, Grim Fandango och nu senast det underskattade Psychonauts. När nu Schafer berättar den fiktionella historien om en "roadie" (det vill säga en erson som följer med ett rockband på en turné och verkar i bakgrunden) så gör han det med samma sköna humor och härliga persongalleri som vanligt, men gör ett mindre bra jobb på den tekniska sidan.

Brütal Legend handlar om Eddie Riggs, en all-fixare som turnerar med ett mesigt rockband och önskar sig tillbaka till en tid då metal var metal. Efter en olycka som infinner sig under en konsert vaknar Eddie upp i en (bokstavligen) rockens värld. Här lever människorna under förtryck av onda demoner och härskaren Doviculus, och med hjälp av en yxa, en magisk gitarr och en trogen springare i form av en "hot rod", måste Eddie frigöra människorna och återställa heavy metal-rock till deras hjärtan... typ. Till skillnad mot tidigare spel av Tim Schafer så har spelet ett betydligt mörkare tema, men samma uppfinningsrika och skruvade manus och dialog.


Där manuset känns roligt och bjuder på många knasiga situationer, känns tyvärr presentationen av spelet fast i PS2-tiden. Designen av alla karaktärer och miljöerna är briljanta, och känns som om de är hämtade från omslag av rockalbum, men när det gäller grafik och animation av karaktärer är spelet ingen höjdare. De flesta texturer känns detaljlösa i hög upplösning och det märks att detta är utvecklarnas första spel till PS3. Vad som är värre är dock animationerna som känns väldigt stela (exempelvis så kan uttryck som "le" och "ledsen" ändras i en karaktärs ansikte utan någon smidig transition). När jag ändå är inne på att klaga, så hade jag också velat ha bättre ljud, både för att röstskådelspelarna rösterna är underhållande men också för det minst sagt grymma soundtracket!

Utöver det minst sagt unika temat, så utmärker sig spelet av de genrer som blandas i spelet: i början så känns spelet som ett hack n slash där man hugger folk med yxan och elektrifierar fiender med gitarren. Senare öppnar världen upp sig, vilket gör att man måste färdas genom världen med sin hot rod för att aktivera nya story-uppdrag. Vad som dock uppenbaras senare, och som kommer förvirra nyköpare av spelet, är att spelet i princip är ett strategispel (närmare bestämt RTS). Detta innebär att nästan alla story-uppdrag går ut på att skydda sin egen bas samtidigt som man attackerar motståndarens, i enlighet med de flesta strategispel på PC.


Varje strid utspelar sig på en omsluten arena där Eddie har en scen varifrån han kan kalla in olika fans på slagfältet, som han rekryterat genom geysrar utspridda på slagfältet. Fansen verkar som stridsenheter på slagfälten; med blanda annat långstridsenheter, närstridsenheter, motorcyklar, gubbar som bär på gigantiska högtalare etc. Dessa enheter används sedan för att beordra runt för att rekrytera nya geysrar (för att ge mer fans) och för att strida mot fiendearméens enheter. De tre stridande fraktionerna i spelet representeras av tre distinkta arméer: Eddies rekryterar typiska männsikor och tillhörande fordon/teknologi, medan de andra två är en demonisk armé (de som tillhör Doviculus) och en armé med drag av goth/black metal.

Just strategielementen i spelet är sorgligt nog de minst välgjorda, på grund av den dåliga överblicken. Perspektivet är hela tiden i tredjeperson utifrån Eddie, vilket begränsar kontrollmöjligheterna av sin armé: genom att Eddie får tillgång till vingar i spelet kan han flyga upp och ge order till enheter från luften, genom de typiska kommandona attackera/försvara/följa/"gå dit". Det stora problemet ligger i det som kallas "micromanagment" inom strategigenren (det vill säga hur du kan beordra individuella enheter och ge dem olika taktiker), vilket Brütal Legend misslyckas med. När Eddie är på marken är det exempelvis nästan omöjligt att beordra enheter till en viss position av den enkla anledningen att man inte ser var man har sin beordringsmarkör på marken. En annan dum grej är att om man ska beordra individuella enheter så måste man landa, springa fram till dem och sedan välja dem. Detta fungerar nästan aldrig bra eftersom enheterna förmodligen är mitt i en stridande klunga (och därmed svåra att välja) men också för att Eddie blir attackerad så fort han landar.


Kort sagt så är dessa strategiska strider i storyn (och även i multiplayer) en riktig röra i Brütal Legend, och på grund av att detta utgör en majoritet av spelet, finner man sig ofta i frustration (speciellt om man är van vid att spela RTS-spel). Några intressanta grejer är dock att med Eddies gitarr så kan han framkalla magi genom att spela korta riff i ett minispel, vilket exempelvis kan ha effekten att smälta ansiktena på svagare fiendeenheter. Detta gör strategielementen lite mindre frustrerande och ger spelet en mer aktiv känsla (än den passiva man får från RTS-spel på PC). En annan rolig grej är att man kan styra sina enheter direkt genom att associerar Eddie med enheten, vilket oftast leder till nya attackstrategier.

Brütal Legends öppna värld är dessutom fylld av upplåsbara saker: bland annat så låser man upp ett soundtrack på hela 105 metal-låtar som går att lyssna på via hot rod:ens radio. Dessutom så finns det en hel del sidouppdrag att finna i världen som varierar från att köra race till att göra en konstig filur en viss tjänst. Kort sagt så finns det mycket att göra efter att storyn är slut, vilket förlänger speltiden till efter 10 timmar. Det kan även vara underhållande att spela genom spelet en andra gång bara för manuset och att lyssna på kända stjärnor som Ozzy Osbourne, Lemmy Kilmister, Rob Halford, och Lita Ford röstskådespela.

Sammanfattning:
Brütal Legend är ett varmt och humoristiskt spel med stor fokus på strategi som inte kommer att tilltala alla. Strategielementen hade behövt förbättras, för att inte tala om grafiken och animationerna, men ett fan av metal kommer älska soundtracket och designen.
Så länge man kommer dock ihåg att detta inte är ett hack n slash, så kommer man ha treviga stunder med Eddie Riggs och hans rockband.

Betyg: 7 av 10

Interna länkar
Permalänk
Diskutera (8)

Nyckelord: recension, brutal legend
Publicerad: Lördag 6 Februari 2010
Skribent: Christopher Norberg